Har någon tänkt på...

...hur många drömmar vi har som vi aldrig låter bli verklighet?

Hur många vill egentligen jobba där de jobbar? Hur många har inte ett drömyrke som dom aldrig kommer att utbilda sig till? Hur många vill känna sig nöjda med sig själv, men är det inte? Kan vi inte bara titta oss i spegeln och vara nöjda? Kan vi inte sänka våra krav på oss själva så vi kan vara lyckliga någon gång?

Och det här med kärlek, antingen är vi jättedesperata och gör allt för att bli älskade. Och visst kanske vi blir det, men älskar vi då tillbaka? Vi sänker våra krav för att få behålla personer i våra liv, men kräver inte att få samma behandling tillbaka. Eller så svär vi vid att vi klarar oss själva och går hem till den tomma sängen och gråter med en glasskål i knäet. Finns det inget mellanting?

Håll inte tillbaka dina drömmar av rädsla för vad som händer om du följer dem.
För följer du dem inte så kanske du aldrig kommer leva det liv du egentligen vill.

My mama always said, life is like a box of chocolates, you never know what you gonna get.

Fi1a leker vis, har hon fel?