Drop me, but save me

Min mage gör så ont idag, mitt huvud är så stort, men så tomt.
Hjärtat slår 900 50000 kilometer.
Det är så tyst, så tyst och tomt.
Att vara utan mediciner som hållit en över ytan i 1 år. Att inte få ta ett litet piller när ångesten kliver på. Jag andas, gör avslappningsövningar och rasar i backen.
Känns som att jag tappar mig igen. Ont gör det.

Vilse, tappad, förlorad och bortglömd.